lögnen
Han sa:
– Men ärligt talat alltså, du måste verkligen tänka om nu.
Hon svarade med tystnad.
Han sa:
– Förstår du inte vad som håller på att hända?
Hon sa, ingenting.
I hans ögon fanns tomheten speglad som i tusen prismor av is.
Hon var tyst. Efter tystnaden sa hon:
– Du tror att du vet allt.
Han såg förvånad ut. Eller?
– Du tror att du vet allt, allt som finns inom mig och utanpå dig. Men du vet ingenting om något. Förstår du inte hur lite du vet? Hur mycket större än dina tankar världen är?
sa hon och log, stirrade ner i marken som om alla svar gömde sig där nere i den våta snömodden.
– Och vad vet du då, som inte jag vet?
Han formade munnen till ett leende, hans isögon gnistrade till. Hon såg upp på honom, bara en millisekund, men det räckte.
– Jag vet att du inte vet vad jag vet och jag vet att det du vet är saker som inte finns på riktigt.
Han betraktade henne med forskande blick som för att försöka förstå. Hon log inom sig, mjukböljande värmande vågor av leende på leende, på leende. Utanpå hela henne var bara gips och stelnad aska.
Han lät fler ord falla ut i luften.
– Jag börjar tröttna på det här, på oss, på vi, på dej.
– Tröttna? På något som aldrig har funnits eller kommer att finnas? Något som inte ens kan existera i ens den vildaste av tankar, av fantasier?
Hennes blick fästad vid hans vinterspeglar. Hon log, utåt, uppåt. Och när hon sa
– Det finns inget oss, inget vi och inget jag. Jag har aldrig funnits. Och du, du är en lögn.
När hon sa det, då föll dagsmejan från hans ögon och i dimman av tusen smältande iskristaller tonade hon sakta bort och försvann.