filosofi

Nu åker vi på semester jag och J!
En sväng ner mot västkusten och sen förbi hans föräldrahem i Östergötland.
Det blir finfint!
Ha det bra så länge!

Det bor en annan i mitt huvud. Han har sitt bo någonstans längst bak, inbäddad i den mjuka hjärnbarken. Han lever där sitt eget liv, lever på alla mina överblivna tankar, när sig på gamla rester av känslor. Ibland, inte ofta men ibland, talar han till mig. Då är hans ord oftast otydliga men det händer att han upprepar ord jag vet att jag önskat uttala men som jag aldrig kunnat ta i min mun.

Det bor en annan i mitt huvud. Vi lever i någon slags symbios men ändå vitt skilda från varandra. En gång var vi närmare varandra, det var på den tiden jag alltför ofta tvekade på orden. Det var på den tiden då jag tvekade för att jag inte var säker påom orden som kom till mig var de rätta, de som skulle kunna falla i god jord. På något sätt var det min tvekan, min osäkerhet som gjorde mina ord ofruktbara i den mening att de sällan utvecklades till frukter i min mun utan stannade som embryon i mitt huvud.

Men som sagt. En gång var vi närmare han och jag, han som bor i mitt huvud. Då talade han mer rakt till mig, upprepade ofta saker tills jag enligt honom vant mig vid dem så pass att jag vågade uttala dem. Jag tror det var han som tränade mig att säga vad jag tycker. Genom hans försyn fick jag allt oftare tillfällen att se att även mina ord kunde falla i näringsrik mylla och börja gro till något som fick egen form och eget liv.

Han har lärt mig leva. Han har lärt mig tala. Nu slumrar han stilla i sitt bo, någonstans längst bak i mitt huvud. Vetskapen att han finns där räcker nu för att jag ska våga leva självständigt. De gånger jag behöver honom blundar jag bara och tänker, så finns han där. Numera säger han inte så mycket, han brukar mest le roat. Ibland skrattar han åt mig i en hjärtlig ton, "men du, varför väckte du mig för en sån liten struntsak?" kan han säga och skrocka tyst. "Men jag visste ju inte, jag ville bara höra vad du tyckte om saken..." kan jag svara då. Ett sådant kort samtal räcker idag. Jag vet ju nu att jag klarar det mesta. Jag vet att jag till och med är bra på vissa saker.

Det bor en annan i mitt huvud. Det är honom jag tackar när jag tänker på den jag är idag.

Det bor en liten farbror under min huvudkudde, han brukar lyfta stillsamt på handen när han möter äldre. Stämningen var minst sagt skruvad, när åskådarna tittade på med tveksamma miner och lyfta ögonbryn. Han stannade upp och tog sig för brösten. Var detta ödestimmen? Det där frågetecknet summerar verkligen verkligheten som ett mycket litet föremål, cirkulerande i en ovanligt kantig, som maskinen när han var ny. Kantigt och spetsigt är tidens melodi. Därav valde folk sedermera att lämna både trasten och kandelabern hemma när de skulle gå och släpa på en tung kärra med knarrande hjul, backe upp och backe ned. Det var ett otympligt litet monster som bara ville dö eller möjligen upphöga sig själv över alla andra genom att springa med dom tunga skodonen. Den trasiga kryckan han bar gjorde inte det hela lättare. Genom dörren steg en solid men vacker och skör som en våg på ett hav med små vita gäss. Guppandes i spillrorna.

- - - -

I långa rader stod de. Sida vid sida stela som stenstoder. En vacker klar tanke lyste upp den grå stenen utan att nudda luften med sina feta labbar, och utan att ens vidröra de svarta och vita tangenterna. Musiken var falsk och lät vacker i stundens ingivelse. Melodin flög ut över en väntande äng, sådde sig bland höga gräs och örter. Ljuva dofter till ljudet av en ilsket skällande hund och en morrande reptil med brustet självförtroende vilade mellan väggen och soffan. Hur skulle han kunna göra allt han drömt om, om hans liv var en dröm? Som den där gången då han vaknat och inte vetat om tiden fortfarande gick lika oavbrutet som innan, annan slags kärlek än den ett träd ägnar sin jord. Djupt och tungt i den våta myllan. Giriga rottrådar sugandes saften ur elefantmannens märg och ben. Det var bra att han var en orm, du vet han den där skrumpna surgubben som luktar gamla barr. Skogen myste sakta.

- - - -

Motviljan i magen växte sig starkare för minut, nackhåren som spretigt letade sig ut under den slitna hatten av ihopsydda bitar av laxskinn. Det var en mycket bekväm klädnad som gjorde sig väl till de gula lockarna. Till skor bar han en känsla av att ödet skulle visa sig bakom nästa krön. I form av en kroppslös massa tog han steget in i den andra dimensionen, hoppandes på en bättre framtid. Han längtade efter något rejält. Något som hantverk. T ex rörmokeri. Allt möjligt var ju tänkbart i den här stunden. Varför inte, och varför? Allt frågande hopar sig i täta moln av tvekan. Det finns de som säger att mindre röda byggnader är bäst lämpade som förvaringsplats til försoffade tv-tittare som helst, det finns tv-tittare och tv-tittare, det finns dom som skulle göra vad som helst för att få en stor fångst fisk att tillaga i sin båt. En dröm, inte helt lätt att uppfylla för en som bara gillade vardagens enkla tristess, att helt enkelt förlora sig i självömkan, ömka sig över sig själv. Eller vad vet jag? Dystra tankar att dra omkring på en sådan dag. Handen framför var otydlig och mycket stor. TIngen i den materiella världen är nämligen så glada som om livet aldrig skett med alla sina upp och ned, men ändå, glada, och livet fanns där, orört.

- - - -

Det var en gasbubbla i det där flytande, och inuti gasbubblan en liten varelse, en liten men otydlig figur av gips. Den hade hamnat där via en avlägsen moster som lämnat den efter sig paketerad i ett paket som inte var av denna världen. Som omslag till en skiva som aldrig existerat, ens i fantasin. Eller som de äldre. Krokiga och sega med käppar och hattar hyttandes med sina skrumpna näva. Det var en ilsken hop som inte var att förglömma. Glömskans vindar spreds ju annars kommer döden och tar dig, det vore i och för sig en lockande tanke men det skulle aldrig direktören tåla. Långa korridorer möttes i byggnaden och de skulle alla städas. Var sak trivs bäst på sin invanda plats. Fröknar trivs vid katedern och herrar trivs där helst de landar efter en stilla sexakt om morgonen, ett lugnt lufsande bland högar av gamla böcker. Ett darrande finger rörde sig längs raderna. Höga dystra hyllmetrar. En deprimerande syn. De bländande vita herrarna i kostym och spips var lika artiga som de alltid var. Trolldom i brallan, häxkraft i krökta tår, det finns dolda krafter i varje vrå. Mörka sammetstapeter och porträtt av anfädrer i tunga ramar av guld. Stirrande ögon med girig blick. Svetten lackade på polackens panna. Han ville äga. Mer och och mer. Långa fingrar ägde han som ivrigt men lite nervöst viftade med diverse kroppsdelar. Vem vet hur länge man orkar stå här med flaggan i topp. Det kanske blir metereologen som får stå där med skägget i brevlådan.

- - - -

Inne i den sura gubbens hjärta bodde en gång en såskopp med mindervärdeskomplex. Lagar är till för att brytas, annars kan man bli blind. Skrämmande tankar i en annars så trivsam. Ljuset var liksom annorlunda i skenet av livet, i skenet av det liv som levs av andra. Andras liv liknar aldrig ens eget, hur mycket man än försöker. Andras liv ter sig ofta förutbestämt, med en viss plan som ska garantera livslång grådask. Kanske är det bättre att vara instängt i en mycket liten låda. Små byggnader stod bredvid varandra i raka led. En vägkorsning i mitten skapade en bild av luft i alla tysta huvuden. Luft som bildade kanaler av direktörens svett och tårar. Ettan allena kunde se värdet i alla dessa droppar av svett och tårar. Ingenjörskonsten hade lockat sen barnsben, och nu hade man till och med utarbetat ett pulver för det samma. Det var effektivt och trivsamt. Som att dansa fram i en prickig klänning med lätt klockad kjol. Lätta fötter. Hand i hand med en allt igenom ljus livssyn. Det var iallafall vad folk skulle tro, att herr Flynt ensam kunde regera över livets tillfälligheter. Herr Flynt var så glad över sin nyvunna visdom. Kanske kunde han spara en liten bit till ett senare tillfälle. En dag då nya dörrar skulle stå öppna och en bred väg kantad av smala stigar där alla går och gick, utom just den de var trampade av. Stigen ledde ut till gärdesgården där ondskan väntade. Skräcken i maggropen utbyttes i ivrig tro på något annat. En känsla som tycktes härstamma från landets låginkomsttagare och inte hade det minsta med långsiktigt planerande att göra.

- - - -

Förtvivlad slet han sitt hår. Den sista lyckliga tanken hade plötsligt släppt från sin gren, liksom lossnat från den trygga hjärnbalken. Frihetsruset spred sig genast genom den slitna kroppen. Ansiktet, händerna, alla var de nedsölade med brutna löften om bättring. Men ändå fanns känslan av vild eufori. Vindlande runt i kroppens alla mest grundläggande funktioner såsom tanke och tilltro till att logistik och grammatik kan förbättra var tants och farbrors möjlighet till lycka. Den moderna vetenskapens seger över fantasin är ju så att säga slutgiltig. Att äta tycks göra den enorma magen lite tystare. Enorma fat med läckerheter. Grytor med kokande innehåll, liksom lavafloder och solstormars glödande frökapslar. Genom rymd och tid vaktade ondskan. Vecklade ut sina vingar och passade på att putsa dem. Sen kläddes allt i fluff, luddet skulle aldrig kunna sjunga glatt på sista versen som en glad liten lärka i trädets topp. Ivrigt med den lilla näbben som förgäves kippade efter de utspädda syreflagorna. Till slut gick luften ur den valhänta tysken. Tur att man inte är österrikare, de är ju mer som Kroatier, fast med knödel. Tacka vet jag Sverige!

- - - -

Det bodde en undran så stilla i tantens högra falanger av den kropp som kallas omvärlden, eller kallas, alla vet ju att det förr eller senare kommer en tid då alla fylls av det enkla välbehaget som infinner sig efter en stunds ivrigt samlande av minnen. Alltihop travades i prydliga rader på den blanka sekretären i allmogestil. En varsam hand dammade föremålen. Ett efter ett. Man ville så gärna vidröra den matta ytan. Tillvarons hemligheter bor i ytorna. Ytorna som likt stora sjok av stelnad luft bredde ut sig över det murriga lapptäcket. Det luktade unket av malmedel och borde egentligen dammas oftare. Porslinssvanen borta i bokhyllans mörka hörn var odammad, sedan vaknade drömmen och allt blev annorlunda, som vore de a helt olika material. Plast och järn. Hårt knutna kring den smala vristen. Hyn var len som sammet och felfri sånär som på en punkt. Även solen har sina fläckar och leoparden har flera men är glad ändå, kanske bryr han sig alltid mest om sig själv. Den enda han var säker på. Så hade nyfikenheten segrat utan att vara säker på vad hon ville veta.

- - - -

En liten gosse med ovanligt runt huvud spatserade stolt längs en av ondskans kanaler fyllda med vatten svart som natten. Yvigt svängde hon de alltför långa ärmarna på den hemsydda jungfruklänningen som vajade i vinden. Likt en flagga. Ofta gjorde detta att folk stannade upp och tittade förundrat. En uppmärksamhet han valde att blunda för, likt hönan blundar för det svarta ägget hon nyss värpte. Trodde du verkligen att allt som värps är ägg? Min vän, du vet väl att det är bra för hyn? En stillsam tanke sökte sig in och lovade förnyade erfarenheter som fick hjärtat att klämta som en kyrkklocka. Ljudet spred sig likt tjära i en rökares lungor. Allt som inte dödar härdar och egen härd är guld värd, finns det de som säger. En dup grop öppnade sig i de främre regionerna och skapade något som liknade en pensionär som funnit sig själv när det redan var för sent. Olyckan i detta står över under mitt i och mitt emellan. Kanske även någonstans bortanför dasset. Det dystra området var svårt att definiera och hade otydliga konturer. En diffus tanke som upplystes av tillvarons eufori, ett sammelsurium av upp och ner, hit och dit. Frågan lyder fortfarande: Vem döljer sig bakom villfarelsen att något stort gömmer sig där man minst anar?

i ett sovande landskrona. folk ligger väl i sina sängar och har bakfylleångest och grubblar på vad de egentligen gjorde igår. jag har kommit på att jag inte gillar det som kallas folkfest. du vet, shirley clamp, tomas ledin osv... på högsta volym, med högsta äckelhetsfaktor som lag... och största promillehalt i blodet... usch...

torun malin och jag skötte merchen med vana händer, även om det inte hände så mycket som vi hade hoppats. men det var roligt som vanligt. mitt lilla eldframträdande på scenen blev en flopp eftersom pappa G inte riktigt förklarat hur det där enorma tomteblosset funkade. jaja, det får bli en annan gång på ett annat ställe. även om jag kände mej lite idiotisk där jag stod med en gul pinne i handen.

jag och J fick lyxen att sova i varsin säng i ett eget rum. det händer väl en gång på miljonen men när det händer är det alltid lika fint. nu ska vi hoppa in i den härliga caravellen och åka tillbaka till stockholm. nu ska vi HEM! och imorgon är jag ledig...