filosofi

jag vaknade här om dan hungrig svettig och sur som fan och jag sa till mig själv att nu får det vara nog med den här stan,
klädde mej hastigt i gårdagens plagg och tänkte att jag ändå inte ville ha några ragg så vad spelar det för roll om jag stinker som en get när smogen ligger tung är det ingen som tänker på det,
drog på mej jackan mössan och mina äckliga skor sprang nerför trapporna i huset där jag bor, det ligger på söder vid zinkensdamm, ett ställe där människorna utger sig för att vara lamm men egentligen är av samma stam som hela det andra överflödet av folk man ser ibland.

sen tog jag vänster upp mot skinnarviksparken, jag var fortfarande sur och gick och sparkade i löven på marken, svor högt över det faktum att det blivit höst, mest för att det var en tröst att höra min egen röst, ibland blir jag liksom rädd att jag ska tappa bort mitt jag, eller ibland, det händer mest varje dag, tänker att man borde vara ett helt fotbollslag, då kunde man bänka sig själv när man behövde tänka och ett annat jag kunde få glida runt på planen och blänka, ett tredje jag skulle få stå i mål men det är oftast när jag kommer så långt som det går hål på drömmarna om fotbollslagsjag eftersom flygande bollar är nåt jag inte tål, de är ju hårda som plåt, måste vara fyllda med stål eller nåt...

var var jag nu igen? vill ni höra vad som hände sen? jo jag gick upp på skinnarviksberget, måste vara högsta berget i hela sverige, för när jag kommit ända till toppen var jag svettig över hela kroppen, stod där en stund och kände livet komma åter igen, kände så väl att berget var min vän, tittade ut över hela stockholms stad och efter stund kände jag mig nästan glad. funderade om jag verkligen skulle göra slag i mina planer, skulle ju ändå behöva bryta mina dåliga vanor så det här kanske kunde vara ett steg på vägen och jag tänkte på planen ur alla lägen, min plan innehöll en väldig flygmaskin och tio ton dynamit, för en stad hyser ju så många svin och så mycket skit, hur jag skulle få det hela att klaffa visste jag inte än men jag visste hur paffa alla skulle bli sen när dom insåg vad som höll på att ske, att dom alla rika svinen skulle ryka med, jag stod där och tänkte och satte mej efter en stund på en bänk där nån hade ritat en hund, svetten började kallna och vinden blåste rätt hårt, jag satt och funderade på planen och tänkte, varför ska det vara så svårt?

det finns ju en hel massa terrorister som sätter andra i klistret, sånt läser man ju om jämt och i jämförelse med dom är jag ju bara ett skämt, jag vet ju inte ens hur man spränger med dynamit och om flygplan vet jag faktiskt inte ett skit... tänkte vidare en stund i samma banor, tänkte att jag kanske inte behövde spränga stan för att ändra mina vanor, kanske det var mig jag skulle ändra på och DÅ när jag tänkte den tanken blev jag glad på riktigt, jag satt där och kände mej viktig, blåste upp mig och kände mig stolt, jag hade ju bestämt mig för att göra revolt, revolt mot mig själv, mot mitt eget jag, tänk att jag kommit fram till det här just idag?!

fantastiskt fabulouse fenomenalt tänkte jag jag ska göra nåt som jag själv har valt, jag ska bli en bättre person, en sån med takt och ton, en sån som bara finns på en miljon, jag ska sluta äta godis och snask, jag ska sluta vara en lodis och bara röka en ask om dan, jag ska bli snyggast i stan och jag ska alltid har kul som fan, jag ska vara snäll mot mina vänner, jag ska hälsa på folk jag inte känner, jag ska åka kommunalt och inte ta betalt för mina tjänster, jag ska dumpa moderaterna och börja rösta åt vänster, jag ska vårda mina fötter, börja söka mina rötter, jag ska bli smal och sund och snygg, jag ska göra övningar för min onda rygg, allt det här ska jag göra imorgon när jag vaknar, då kommer jag inte längre känna att jag saknar något av det jag slutat göra, då ska alla få se och höra att det är med en ny Fi dom har att göra.

men vad tror ni hände dan efter dan? jo jag vaknade hungrig svettig och sur som fan, och med tanken, jag måste göra slut på den här stan...

fall ned
flyktiga färd
från moderträdets säkra stam
likt nattens drömmar
skall du förmultna
och ingen skall minnas din roll

du trodde att
livet varar för evigt
du trodde att
sommaren var den enda årstiden
du hade fel
och du skall bli varse
att allt som sker
är annat än vad du trott

genom blonda önskningar
travar tanken envist vidare
du är bara en av dessa byar
en av dessa
som aldrig skall nås av tänkta stjärnor

var fanns den extra lilla kraften
när dina steg blev lika korta
som höstens dagar
du letade på fel ställen
och hittade inte hem
förrän vid kvällen
och då var porten låst

i mitt köksfönster
står pelargonerna kvar
dammiga,
med tänkt havsutsikt i blicken
och måsarna, de som
cirklar över ditt huvud

fall ned
du är ett löv
en flyktig tanke
det är en klen tröst
att morgonen skall vakna
och så även du
när allt du önskar
är evig natt
och ostörd sömn