filosofi

Efter en skogspromenad kan man bli såhär trött...

Lille Edgar har varit ensam hemma i tre timmar idag. Det går väldigt bra att lämna honom. Han är lite busig, river ner en del saker och så men annars är han snäll och lugn. Nåt ska han väl ha att göra!

Jag och Edgar

I helgen hämtade vi lille Edgar från Uppsala. En spansk gatuhund som är helt underbar.
Hans glada person lättar upp hela min stormförkylda stämning. Går små promenader och sover.
Han är en cool kille fast har haft lite dåligt självförtroende de här dagarna men det börjar bli bättre och bättre. Självklart är det konstigt att komma till ett nytt ställe med nya människor. Särskilt om man haft det svårt tidigare i livet. Han är drygt ett år och jag hoppas att vi kommer att få många många fler år ihop. Vi är en riktig liten familj nu! Vi har Volvo, Villa och Vovve... "Då fattas bara Valium", sa Mia. Hehe.

Annars då? Jotack det knallar. Jag hostar slemklumpar och snyter snor och är allmänt sänkt, superfräscht... Imorgon ska jag försöka jobba iallafall. Hoppas det går bra.

Sovdags.
Godnatt.

Samtidigt som hon langade över ännu en nydiskad tallrik.
- Köpte du plastpåsar? hon sa det sådär liksom i förbifarten, som om det vore en helt vardaglig mening men jag hörde den verkliga meningen bakom orden.
- Du sa inte vilken storlek du ville ha så det är nog bäst om du köper dom själv nästa gång du är på affären.
Jag tog emot tallriken, torkade den hastigt och sträckte sedan ut handen som en demonstration att jag var klar och beredd att ta emot nästa. Jag hade lärt mig att det var något som irriterade henne enormt.
Nu tittade hon på mig med höjda ögonbryn.
- Är du på riktigt? Jag sa ju "ett paket med femliters och ett paket tvåliters".
Ett tyst fnitter undslapp mina slutna läppar och jag viftade lite med den utsträckta handen.
- Är du inte klar med den där snart? frågade jag och nickade mot den droppande tallriken hon höll i.
Hon fnös.
"Ovanligt", tänkte jag och sa:
- Där är ett ställe du inte har träffat än, jag menar om du tänker börja kasta nu.
Jag pekade menande på tallriken i hennes hand och sedan på väggen bredvid kryddhyllan, det började brusa tyst i bröstet på mig.
- Tyst, hörde du det där? sa jag.
- Vad?
- Bruset, hörde du?
Hon låtsades som ingenting.

Tystnad.

- Vi köper ju alltid samma sorts påsar, det borde du ha lärt dig vid det här laget.
Hon gnuggade frenetiskt med diskborsten så skummet stänkte.
- Är du inte klar med den där snart? frågade jag och lät orden färgas i spygrönt.

Tystnad.

Jag fnittrade. Bruset steg i bröstet på mig.
- Annars då? Bilen går bra? sa jag. (Varför sa jag så?)

Tystnad.
Skumstänk.

Jag kände hur bruset fick all världens skummiga tallrikar att glida mig ur händerna. Jag släppte handduken på golvet. Mina ögon ännu inuti henne.

- Jag är klar, sa jag.
- Ge dig, sa hon och räckte över tallriken.
- Jag är klar, sa jag igen och ställde mig på handduken. Den fuktade mina strumpor på ett obehagligt sätt.
- Vad gör du? Fan vad störd du är! utbrast hon och böjde sig ned för att ta upp handduken. Jag stod kvar, fötterna stadigt placerade på den våta tygbiten.
- Men kliv av då! väste hon.
Jag funderade en kort stund, såg mig omkring i rummet, lät blicken glida över väggarnas otaliga perforeringar. Små kratrar, liksom ärr av allt som varit vi.
- Jag gör det nu, sa jag och såg ned på hennes spända kropp där hon satt hukad på golvet och slet i handduken.
- Jamen kliv av då! röt hon och drog ännu hårdare.
Jag tog några steg bort, höll mig i kanten på köksbordet. Hon reste sig, högröd i ansiktet, flämtande, handduken i ett hårt grepp i sin knutna hand.
- Jag har klivit av nu, sa jag, högt, i ett försök att överrösta bruset som steg i ett crescendo.
Hon svarade inte men hennes ryggtavla talade frågetecken.
- Jag har klivit av, sa jag igen.
Hon vände sig om.
- Ja? Jag är inte döv och inte blind heller.
Hon lät sådär syrlig på rösten och jag fick en plötslig bild av sura färgglada karameller.
- Jag har klivit av, fortsatte jag och började gå mot hallen.
- Hallå! Vart ska du? Vi är inte klara än! ropade hon och kom efter mig med diskborsten i näven.
Jag drog på mig skorna och log.
- Jo, vi är jävligt klara och jag har klivit av nu, sa jag milt.
Hon såg ut som en fågelholk i ansiktet. Skummet droppade från hennes händer.
- Du blöter ner golvet, påpekade jag, gjorde en åtbörd med foten mot de små pölarna på mattan, sen öppnade jag dörren.

Fågelholk.
Tystnad.
Jag klev ut i trappuppgången men hejdade mig när bruset slog emot mig med ett öronbedövande vrål.
- Hör du? flämtade jag med lungorna fulla av vind.
- Jag stänger här så du inte blåser bort, sa jag och stängde dörren. Och gick. Vinden tårade mina ögon när jag gick ut på gatan.