syndaflod

"Alltså, mina väggar var såhär smala," hon måttade med armarna mot min köksvägg. Ett mått på kanske sjuttio centimeter. Sjuttio centimeter av min gamla fläckiga kökstapet, smutsgul med blombuketter på.
"Vadå, hade du många små tavlor eller några få stora?" undrade jag och betraktade ännu de äckliga tapeterna. Kanske borde jag se detta som ett tecken, detta att jag först nu insåg hur vedervärdiga tapeterna var. Jag menar, kanske var det någon där uppe som ville att jag skulle vakna till just nu för att berätta för mig att det var dags att börja röja i mitt patetiska liv.

"Många små, många stora, många helt enkelt."
Det tog en stund innan jag förstod vad hon talade om. Jag hade på något sätt slagits halvt medvetslös av tanken på den syndaflod som hotade att skölja bort precis allt. En syndaflod där min spillra till jag var den enda Ark där jag kunde ha en smula chans till räddning.
Jag ruskade på mig, tog mig tillbaka till rummets torka.

"Så du menar, att på de där ynkliga väggarna hade du plats för ett helt galleri? Va?" (Jag vet, jag lät onödigt otrevlig men jag avskydde verkligen när andra (andra än jag själv alltså) överdrev.)
"Ja det menar jag," sa hon och fortsatte "jag hade tavlor med alla möjliga motiv, kattungar, rosor, clowner, hästar, solnedgångar, soluppgångar, framgångar, motgå..."
"Lägg av,"sa jag. "Hur målar man en motgång? En framgång? En whateverIdontcaregång... va?"
"Lägg av själv! Fan vad du hetsar! Vad är det med dej?" Hon hade sänkt de där måttauppväggenhänderna nu och istället placerat dem i midjan.
"Förlåt, jag är bara så stressad," svarade jag tyst.
"Vadå stressad? Vad är du så stressad över? Skärp dej, ta tag i ditt liv, ta tag i dig själv innan du börjar hacka på andra!" (Jag tror inte att jag någonsin sett henne så arg.)

"Jag sa förlåt, jag ber om ursäkt," sa jag och försökte behärska mig, försökte få det att inte låta som att jag högg tillbaka.
Hon tittade på mig, en blick född ur avsmak. "Ring mig när du städat klart," sa hon kort och gick ut i hallen och började dra på sig skorna. Jag sprang efter.
"Städat? Hallå, måste du gå? Jag sa ju förlåt, snälla kan du inte stanna!?" (Jag hörde själv hur kväljande desperat jag lät.)
"Jag är ledsen," sa hon och ryckte lätt på axlarna, öppnade dörren och gick.

Jag gick ut i köket igen, satte mig på en stol och stirrade på de fläckiga, blommiga tapeterna. Utanför fönstren började regnet tillta i styrka. Det verkade bli en mycket blöt höst i år.

jobbigen

så har jobbet börjat. det är roligt och det verkar som att både barnen och vi vuxna är fyllda med sommarenergi. vi går på små utflykter till parker, plaskar i vattenpölar och blir blöta av regn. men det är fint.
livet går vidare och året också. snart är det höst!

vänster-höger

Du sträcker mig din högerhand. Jag tvekar, slås av en tanke; är det din vänstra hand som är fäst vid din högra arm, är det din högra hand men bara väldigt deformerad? Jag betraktar de fyra fingrarna, ledlösa, den hårlösa, släta ytan på handryggen, jag förstår ingenting.

"Polenta, grillad polenta, fårost och olivolja", säger du. Jag försöker se in i dina ögon men dina ögon är alltför fyllda av solljus. Min blick faller ned igen. Ned mot mina fötter. Grått damm och aska faller ned på mina fötter som är lika nakna som resten av mitt jag. Det där med handen förbryllar mig fortfarande. Betraktar den där högra vänsterhanden med någon slags äcklad förtjusning, som en tvångstanke man vill bli av med men som ändå är någon slags trygghet.

Samtidigt som du leder in din monolog på stora vita bönor i vitlöksmarinad finner jag ord formas i min mun. "Är det verkligen en högerhand? Eller någon annans högra hand som du fäst vid din vänstra arm?" Jag hör själv hur märkligt det låter och jag ser dig rycka till som av en elchock. Nu blir du tyst för en stund, betraktar den där handen med något slags nyfött intresse. "Jag..." börjar du. Jag ser upp mot ditt ansikte, kisar mot solen och försöker visa mitt intresse mot fortsättningen av det där "jag" som nyss föll ut ur din mun. Men du är tyst. "Ja?" säger jag, som för att mana på de eftersökta orden. Du förblir tyst. Jag väntar. Allt är precis som det ska vara. Som det tydligen ska vara.

"Jag... tror..." börjar du igen. Jag försöker anta ett ansiktsuttryck som jag tror är lugnande och förstående.
"... att det kan vara gott med lite hackad basilika i bönorna," fortsätter du. Jag ids inte ens hålla emot den där sucken. Jag blundar, tar din vänsterformade högerhand mellan mina egna händer som är kalla som uppblötta wettextrasor.
"Varför?" frågar jag tyst.

"För att jag tycker om det."


symaskinen

nu står den här på mitt nystädade skrivbord, härligt vit och brun, husqvarna model 62 60.
en symaskin från den tidsålder då en symaskin var något som sydde raksömmar, zickzack och några få enkla finesser. nu ska här sys så det står härliga till!

Paddi

Paddi

Vårt "husdjur" Paddi.

Vi har en massa paddor på tomten. En vid garaget, en hel flock i buskarna och i skogen, och en som bor här vid vår altan. Han vid altanen är väldigt orädd. Sitter och glor. Som paddor gör mest. Ibland badar han i fågelbadet jag ställt ut här framför altanen. Då gräver han ner sig bland stenarna och trycker sig mot bottnen. Han är rätt klumpig. Trillar nerför små stup och rullar omkring. Klantigt. Idag stod han och kikade nerför stupet vid syrenbuskarna. Då lyfte jag upp honom och la honom i fågelbadet istället. Där sitter han fortfarande. Han verkar tycka att det är skönt med ett litet kvällsdopp.

Idag har vi tagit hand om grannarnas hundar Bettan och Bella. Roligt! Galna stora Bettan och lilla kaxiga Bella. Vi gick och badade dom vid klippbadet. J badade också och jag slängde i pinnar som hundarna hämtade. J hämtade däremot inga pinnar. Och någon bäver syntes inte till idag. Han kanske hade fullt upp med egna pinnar på annat håll.

Igår skrev jag en novell. En sån där novell som liksom bara flyter ur en och dessutom blir riktigt bra. Sen försvann den från datorn innan jag hunnit spara den. Då blev jag sur. Sen surade jag i flera timmar. Typiskt dåligt.

Imorgon ska jag åka till Överskottscentralen och köpa en symaskin jag har bokat. Husqvarna. Det gillar jag. Sen ska här sys så det står härliga till! Maskinen ska stå på mitt skrivbord. J har nämligen STÄDAT skrivbordet åt mig! Tack tack tack! Helt fantastiskt! Under alla drivorna med stök fanns det ju ett skrivbord! Det hade jag nästan glömt bort. Hans städdille smittade av sig lite till mig och helt plötsligt fann jag mej själv skakandes mattor! Och sopa altanen! Och möblera om!

Nu håller jag på med att sortera mina färdiga smycken. Kom å köp! Bilder kommer senare...

Det är natt. Sov gott.


Malte och jag

Malte och jag

Lite gos i Bolsta by-hagen med världens bästa vän, ponnyn Malte.
Shetlandsponny valack, 115 cm, f 1996, e Dollman, u Alvargrimmens Pyret

Maja

Maja

Maja är Pyrets första föl. Pappan heter Emil. Maja föddes 11 maj 1990, ungefär ett år innan Pyret flyttade till sitt nya hem. Bilden togs i förrgår, dvs 4 augusti 2006.


Pyret

Pyret

På Orust passade jag på att hälsa på min allra första skötarhäst Pyret. Blackberry Pie som hon heter egentligen är nu 20 år gammal. Hon flyttade till Orust någon gång 1991 tror jag och sen dess har jag tänkt på henne lite då och då. Hon ser likadan ut som då, även om hon blivit gråhårig nu på gamla dar. Det var fint att träffa henne och hennes barn och barnbarn. Det gjorde mig faktiskt lite lycklig!

hemma

borta bra men hemma är ett hem.
efter några veckors runtreseri är jag äntligen hemma igen. nu ska jag nog sova. det är en bra sak att göra när man har semester. och jag kan sova i en hel vecka till. det är bra!

----

sova lite, kolla datan lite, kolla tv lite och gå runt här hemma och dricka varm mjölk och äta smörgåsar. det är finfint. eller för att säga som pappa, "det fastnar inte där bak!"

jag är lite sur. min telefon är ju inne på lagning och tills dess har jag min gamlagamla telefon (den som har stora hacka i skalet efter att ha blivit tappad i stallgolvet otaliga gånger). på den gamlagamla telefonen fungerar inte telefonboken. det är därför jag är sur. har inga telefonnummer alls. kan inte ens skicka sms till folk jag inte kan mobilnumret utantill. hur många mobilnummer ser mitt arma huvud ut att kunna härbärgera? inte många måste jag erkänna. J:s nummer kan jag, och systerns och mor och fars nummer. sen är det nog. eller förresten, jag kan numret till 4H-Lisa (eftersom det är mitt gamla jobbnummer) och till 4H-Göran (eftersom det var det nummer jag ringde sådär tjugo gånger om dan i tre års tid). och så kan jag numret till Stina. sen är det nog slut på nummer. ruttet.

mer ruttet är att jag inte kommer kunna följa med den där Akademien och kära Torun till Danmark och Malmö eftersom jag börjat jobba då. det är riktigt värdelöst eftersom det är den turnéavslutningen jag och Torun verkligen hade bokat in att vi skulle åka tillsammans. fast det är ju URF nästa helg. och Emmaboda. Jaja, jag klarar mej väl ändå.


hits