filosofi

igår lagade jag potatis- och purjolökssoppa. med pannkakor med sylt och grädde efter. jaqee kom på snabbvisit och vi pratade lite hon och jag och J. sen var hon tvungen att rusa till tåget. hon är rolig. mänsklig liksom.

middag på govindas med alla dårarna. fint att träffa dem alla på en gång. det var längesen sist och alla verkar behövt den här månadens lugn. en månad med göra-vad-man-vill-tid.

nä, nu ska jag nog pallra mej hemåt, sitter hemma hos apan och snyltar dator. inte så LITE fräckt! fast han sa att jag fick...

nåja. nog om detta. nog om allt. nu ska jag hem och pärla.

mellan solstrålarna
de som dolde sig bland dina fingrar
såg jag väntetiden

om jag bara kunde nå fram
om jag bara kunde förmedla sanningen
om jag bara kunde
något litet mera

du sa att jag skulle ringa dig
och jag svarade
inte

i dina ögon
flimrade natt och dag förbi

idag har jag städat. J har ju varit på landet sen i fredags och under tiden har jag lyckats överträffa mig själv i stökighet. denna orgie av slarveri har verkligen slagit alla rekord. idag stod jag här mitt på slagfältet och funderade över olika lösningar och sätt att hitta mina saker. jag kom fram till följande alternativ:
1) vända lägenheten uppåner och skaka ordentligt och sen se vad som ramlar ut
2) riva ner alla sakerna på golvet och liksom pulsa fram med fötterna släpandes för att sedan ställa tillbaka allt igen där jag tror att det ska stå
3) det hemskaste av alternativen, städa!
4) ja, det fanns faktiskt ännu ett alternativ och det var att låta all skit stå som den stod och låta J städa men eftersom det vore en högst elak och ond lösning och jag är rätt så snäll (faktiskt) så var det knappast en lösning.

för att komma fram till bästa alternativ (vilket krävde en del grundligt tänkande och en del stort mod) bestämde jag mig för att först gå och handla. sagt och gjort. jag knatade ner till ica hornstull och handlade. bröd. ärter. potatis. champinjoner. tomater. diskborstar. diskmedel. (för jag behövde inte bara städa, jag behövde verkligen diska också) (och ja, det var MYCKET disk så jag behövde nytt diskmedel och nya diskborstar). jag glömde köpa mjölk.

kom hem. diskade. (med nya diskborstar och diskmedlet.) (diskmedlet luktar godis.) (tycker inte om diskmedel som luktar godis.) (jag hade aldrig köpt diskmedlet om jag vetat att det luktade godis men det stod faktiskt att det luktade citrus.) (om du inte tycker om diskmedel som luktar godis ska du inte köpa "Skona handdiskmedel citrus".) (om du däremot tycker om sånt diskmedel kan jag rekommendera det å det grövsta.)
började torka golvet med skurtrasa, för hand. kom på att det var för jobbigt så jag gick iväg en gång till för att handla en mopp. på smartys vid hornstull har dom billiga mopp-set. femti kronor för hink, urvridare, mopp och moppskaft. köpte fem par billiga strumpor också. och tiopack näsdukar. spontant av mig.

moppen visade sig vara värdelös. jag trodde att "maria" var ett välkänt städartikelsmärke och alltså ett bra sådant men det var snarare så att det var välkänt och urdåligt. fick moppludd över hela köksgolvet. så det hela slutade med att jag skurade alla golven i lägenheten för hand. med skurtrasa. irriterande. men det luktar iallafall gott och golven ser fina ut. trägolv ska dofta såpa. annars är det på låtsas.

som sagt. ikväll kommer J hem. det ska bli fint. vi ska träffa malin och sen gå och lyssna på kenneth och oscar och dansa lite rääggi. fina fisken. fast först ska jag nog gå och handla mjölk. om jag kommer ihåg det förstås.

Och när vi kom till fjällen, kom även vintern...
Vad som kunde varit en vandring jämtlandstriangeln runt i höstfärgat fjällandskap blev ett äventyr i snö, snö och åter snö... Första dagen tog vi sikte mot Blåhammaren, det låg snö på fjälltopparna och när vi lämnade Storulvån föll lätta snöflingor. Sen klarnade det upp och solen lyste över alla de varma höstfärgerna, björkarna brann av orange och gult som de skulle, men sen... Efter vadet vid Ulvåtjärn slog vintern till. När vi kämpat i flera timmar, hård vind och snöyra, uppförsbacke på uppförsbacke, kom vi så äntligen fram till Blåhammarens fjällstation. En varm dusch, bastu och sen god trerätters middag.

Vi blev kvar. Trippen till Sylarna blev aldrig av. Dagen efter hade vinden och snön tagit i ännu mer och stationsvärdarna släppte inte iväg folk. Det här var ännu ett bevis på att det blir som det ska. Hemma i Stockholm har vi pratat om att vi borde få en stund där vi gör precis ingenting, det var ju så det blev också. På stationen kunde vi verkligen inte göra annat än ingenting.

Igår gick vi tillbaka till Storulvån igen. Ett stort gäng insnöingar som pulsade och kanade genom snön. På vissa ställen var marken barblåst av vinden, på andra ställen var snön midjehög... Barnen i sällskapet skrattade och skuttade i snön, kastade sig i drivorna och lekte som galna hundar.
Det här var den bästa dagen vår lilla tur. Sol, bara en lätt vind och jag slapp vada barfota genom älven eftersom jag tejpat fast sopsäckar på fötterna. Det roade många och jag räckte långnäsa åt en snopen älv som sett fram emot att kyla av mina fötter.

Nu är vi hemma igen efter en tågresa som aldrig ville ta slut. Hemma i Stockholm där man kan gå utan jacka för att det fortfarande är så långt till snön...

vad har jag glömt?
har med mig kniven, köket, gasen, vantarna, mössan, halsduken, sjaletten, superunderstället, maten, sovsäcken.... myggmedel.... allergimedicin (bra va´ mamma!?), pengar, biljettkod, vattenflaska... äh, jag får se det som att, har jag glömt nåt är det inget jag inte klarar mig utan...

nu drar jag.

ha det så fint i smogen.

själv åker jag till minusgrader och snöstorm, det blir friskt det!

Hon tittade ned i knät, koncentrerade sig på smulorna som fallit ned på byxornas bruna manchestertyg, borstade bort dem med frånvarande min. Smulorna landade på golvet och jag betraktade ömsom henne och ömsom hunden som ivrigt kämpade med att slicka upp resterna från den torra skorpan hon nyss ätit.
- Fortsätt, du pratade om nyckeln, sa jag, mest för att lätta upp den kompakta tystnaden som lagt sig över oss som ett dimmoln. Hon såg upp, och jag fick känslan av att jag just hade avbrutit henne i någon slags inre monolog eller mycket djupa tankar. Hon var fortfarande tyst.
- Du pratade om nyckeln, påminde jag och försökte låta så normal som möjligt.
- Jag vet, du sa det, sa hon med en röst som var ett tonsteg för högt för att vara naturligt. Jag kände hur jag skruvade på mig, det här började bli mer och mer obehagligt och jag undrade varför jag egentligen kommit hit. Hon var så sluten inom sig själv att det var omöjligt att avgöra när hon var helt avstängd från omvärlden och när hon verkligen var där.
- Vill du att jag går? frågade jag och tittade på hunden. En sån där liten skojig rackare som dom brukar ha på cirkusar, såna som hoppar genom brinnande ringar och går på bakbenen. Den nosade fortfarande omkring under bordet i jakt på smulor.
- Varför ska du gå? Du kom ju precis, dessutom trodde jag att du var här för att vi skulle prata om det här med nyckeln?
    Jag kände hennes ögon mot min panna men klarade inte att lyfta blicken och se in i dem. Vem var det som var den förvirrade? Vem var det som behövde hjälp egentligen? Helt plötsligt hade rollerna blivit ombytta och jag kände mig helt handlingsförlamad.
- Du pratade om nyckeln, sa hon, hur ska vi göra med nyckeln?
   Svetten bröt fram i mina handflator och tankarna snurrade runt, runt i huvudet på mig. Vad skulle jga säga egentligen? Varför, varför var jag här? Hur kom jag hit? Jag mindes inte längre om jag gått, tagit bilen eller tunnelbanan. Hur skulle jag hitta hem igen?
- Vad är det med dig?

imorgon. klockan nollnoll nollnoll. tåget bär oss upp till jämtlandet. upp till luft som är gjord att andas. av mig.

och jag har bestämt mig. det blir fjällen. om när? en vecka kanske? måste upp dit. måste till den rena luften, de klara bäckarna och de fria vidderna. måste till ripornas och de krumma björkarnas land. som alltid när något bestämts fylls jag av ett lugn. jag har något som väntar, något att se fram mot, något som finns där utan att jag vet vad det är. även om jag vet. även om jag vet att det är något som är livet som det kan vara när det är som renast, finast och mest självklart. att vandra en bit, att rasta vid en bäck, att laga sin mat över en låga och inte på en spis i en kokvrå i storstadens överciviliserade värld. att sitta på en kal topp och se ut över världen, vad är mer frihet än så? jag måste dit. och jag kommer att vara där. och det snart. och bara tanken får mig att känna mig lugnare än på väldigt, väldigt länge.

här hemma är nu fixat och fint. sängen, en meter hög och med nya rena gröna lakan med vita moln, tronar mitt i rummet som en bädd värd prinsessan på ärten. vår vardagsrumshörna är skapad av oss, för oss. allt här är gjort bara för oss. det är fint. väldigt fint.

jag är lycklig just nu.