filosofi

Så var den onsdan över och helt plötsligt befinner jag mig i en torsdag.

Utanför fönstren kraxar en arg skata, undrar vad han är så sur över?

Träffade de gamla skrivarna i Fatbursparken på kvällen. Satt och ljög lite på en filt, käkade grillad kyckling och vattenmelon. Luggen bjöd på äckliga oliver och Stress-Britt på oätliga vindruvor. Apan bjöd på ketchup och Stjärnan på öl. Själv bjöd jag på... mig själv. Ja, och filtplats i gröngräset såklart. Sen kom Alias och han bjöd på gitarrmusik så det stod härliga till!

Sen en svensk klassiker a´la skrivarna. Gröne Jägaren med karaoke och sen iväg till diverse sunkhak. Lyckades med två stora bedrifter idag. 1) bli antastad av gubbslem 2) få Shirley Clamp och Sandra Fucking Dahlberg på hjärnan efter två timmar för mycket på Jägermeistern....

Nu är klockan sent. Eller tidigt.

Dags att sova.

Hepåer.

Halsband, örhängen och armband.

Pärlor i trä, horn, keramik, kokosnöt och snäckskal. Kedjor i guld och silverfärg.

Halsbandskedjans längd 94 cm, hängets längd 14 cm.

Örhängen med kedjor i guld och silverfärg samt snäckskal. Längd 7 cm.

Armband med tre länkar.

Halsband och armband med gröna löv, pärlor, stjärnor och slipade stenar.

Halsbandskedjans längd 40 cm.

Halsband matchande creolörhängena nedan.

Kedja 80 cm med inslag av pärlor.

Pärlemorhänge 3,5 cm långt+ silverhjärta 3 cm.

Creolörhängen, pärlor och silverdroppar

4,5 cm diameter, själva pärlhängena ca 4,5 cm.

Dagarna går som de vill, i samma takt som de själva vill. Idagens dag är måndag och jag vill inte annat än att ligga på sängen och låta bli att tänka. Vill lyssna på musik, vill göra smycken, vill zappa mellan tevekanalerna och sova. Äter nyttig mat, dricker vatten, allt i min egen takt och inte tidens takt.

Dagens dikt är flera dagars sens dikt.

Parkerad i fickorna

och hålrummen

mellan dina andetag,

dina ord,

ligger jag väntande

och lyssnar till taxametern

som mäter upp vår kostnad i

summor vi aldrig ägt.

Tredje januari var jag ute och promenerade. Gick vägen längs söder mälarstrand och fotograferade båtarna, människorna och saker jag hittade.

Idag har varit en göra-nytta-dag. Städat upp lite i lägenheten, tvättat, färgat kläder och pysslat lite sådär i allmänhet. Fortsatt att skriva in dikter i mitt block. Det blev en bra dag trots allt.

Han sa:
– Men ärligt talat alltså, du måste verkligen tänka om nu.
Hon svarade med tystnad.
Han sa:
– Förstår du inte vad som håller på att hända?
Hon sa, ingenting.
I hans ögon fanns tomheten speglad som i tusen prismor av is.
Hon var tyst. Efter tystnaden sa hon:
– Du tror att du vet allt.
Han såg förvånad ut. Eller?
– Du tror att du vet allt, allt som finns inom mig och utanpå dig. Men du vet ingenting om något. Förstår du inte hur lite du vet? Hur mycket större än dina tankar världen är?
sa hon och log, stirrade ner i marken som om alla svar gömde sig där nere i den våta snömodden.

– Och vad vet du då, som inte jag vet?
Han formade munnen till ett leende, hans isögon gnistrade till. Hon såg upp på honom, bara en millisekund, men det räckte.
– Jag vet att du inte vet vad jag vet och jag vet att det du vet är saker som inte finns på riktigt.
Han betraktade henne med forskande blick som för att försöka förstå. Hon log inom sig, mjukböljande värmande vågor av leende på leende, på leende. Utanpå hela henne var bara gips och stelnad aska.

Han lät fler ord falla ut i luften.
– Jag börjar tröttna på det här, på oss, på vi, på dej.
– Tröttna? På något som aldrig har funnits eller kommer att finnas? Något som inte ens kan existera i ens den vildaste av tankar, av fantasier?
Hennes blick fästad vid hans vinterspeglar. Hon log, utåt, uppåt. Och när hon sa
– Det finns inget oss, inget vi och inget jag. Jag har aldrig funnits. Och du, du är en lögn.
När hon sa det, då föll dagsmejan från hans ögon och i dimman av tusen smältande iskristaller tonade hon sakta bort och försvann.

Jag vet inte vad jag ska säga. Du står där mitt emot mig. Tyst. Dina gröna ögon kantas av något mörkt som kanske är rött och jag har segt på tungan. I fickorna har jag:
- cigarettändare
- nyckelknippa
- busskort
- ett litet paket Marlboro (lightvarianten)

I dina ögon har du:
- ingenting
- allting
- något mörkt (rött?)

Jag tänker på glass trots att mina fingrar är frusna av kölden och mina strumpbyxor är fulla med hål. Storstrut, päronsplit och ischokladglass tänker jag på. Du håller upp dörren. Jag tar stegen in med fötter som frusit fast i marken. Nu står jag inne i lägenheten. Du är tyst. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag tänker på glass.
– Ischoklad, hör jag någon säga och kommer på att det är jag själv som säger det. Dina ögon är fulla av mörker och min tunga av något segt.
– Vad menar du med det? säger du och fortsätter, har du inget annat att säga?
Något rör sig inom mig och jag inser att det är barnet som rör sig. Vårt barn. Vårt barn som växer för varje minut som går.
Du stänger dörren. Låser den omsorgsfullt. Du är rädd för smygaren. Jag är rädd för allt.

– Sover inte du? det är min röst som talar igen.
– Var har du varit? (är inte den frågan uttjatat klyschig? Jag skrattar tyst åt det.)
– Jag är sugen på glass. Finns det glass? fnittrar jag.
– Du vet att jag inte äter glass. Svara på min fråga istället.
– Vilken fråga? frågar jag och i samma stund sparkar barnet så hårt att mina ben viker sig under mig. Vårt barn.
– Ställ dig upp, vad håller du på med? det är din röst. Barnet växer i mig. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Det är så mörkt, jag är rädd för mörkret, mina ord är bara viskningar och för varje minut växer det inom mig.

Du hukar dig ned, drar av mig jackan och mina skor, får syn på mina rödslagna knän, de trasiga strumpbyxorna. Dina ögon är fyllda av något mörkt. Jag minns inte längre vilken färg de har.
– Res dig nu. befaller du och jag kan känna dina armar runt mina. De drar mig uppåt samtidigt som tyngden inom mig drar allt mer och mer nedåt.

Jag sitter i köket på en av stolarna. Du kokar tevatten. Jag tänker på glass. Och på frysen som måste frostas av om det ska få plats glass där. Och på brödet jag inte tagit ut ur frysen men som ligger på köksbänken i en frysfuktig plastpåse. Du ställer en kopp örtte framför mig på Ikeabordet Åbo av furu. En kopp av det örtte du vet att jag avskyr. Som du borde veta att jag avskyr.
– Berätta nu, säger du och slår dig ned på en stol framför mig.
– Jag glömde bort det där med brödet, säger jag med min lama tunga. Du ser irriterad ut och i skenet från taklampan är dina ögon gula. Jag tittar fascinerat på dem, visste inte att dina ögon var gula, trodde de kanske var gröna- Du har mörkt runt ögonen, rött kring kanterna.
– Vad stirrar du på? Har du blivit stum? Eller kanske döv? Du lutar dig hastigt fram över bordet som heter Åbo och greppar tag i min vänstra arm. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag sliter blicken från dina gula ögon och ser på min vita arm och dina fingrar som klöser sig in i det mjuka. Dina fingrar har rispat ett litet hål i huden och om man tittar noga ser man att det sipprar rött ur hålet. Du tittar inte noga. Dina ögon speglar rött och jag känner hur all min energi strömmar ut ur min kropp och in i den som bor i mig.

– Jag ser blodet i dina ögon, säger jag. Du släpper min arm, betraktar dina vitnade fingrar som snabbt blir röda igen.
– Jag förstår mig inte på dig, säger du, vi får prata mer imorgon när du är dig själv igen. Du reser dig, stödjer dig mot Åbo och går ut ur rummet. Jag vet inte vad jag ska säga. Barnet sliter i mina inälvor och jag vet inte någonting längre.
– Vänta, gå inte! viskar jag och håller ut fem uttropstecken i luften. Du stannar till, vänder dig om. Dina ögon är skuggor och jag minskar för varje minut.
– Lämna oss inte! ber jag och ser mina fingrar famla i tomrummet.

I samma stund som du säger
– Jag orkar inte längre,
i samma stund som du vänder och går ut ur rummet, i samma stund lämnar barnet min kropp, tar vägen via mina lungor och min luftstrupe, fyller min mun med födsloskrik och dränker mina ögon i fostervatten. Men jag. Vet inte. Vad jag. Ska säga.

Klockan är åtta minuter över elva, över tjugotre närmare bestämt. Vi har varit runt på second hand-butiker idag jag och J. Hittat fina pinnstolar för hundra kronor stycket. Hittat ett stycke bokhylla som faktiskt var fin. Den kostade 600 kronor. Vi ska hyra en lådbil modell större nästa vecka och åka runt och hämta möbler samt lämna möbler. På tippen ska vi lämna grejerna.

Jag sov till klockan två idag. Eller ja, klockan fjorton skulle man väl kunna kalla det också. Det är inte bra att sova så länge. Man blir lite märklig sen när man väl ska vara vaken. Liksom bakfull.

Hungrig är jag också. Mest hela tiden. Var in i en provhytt idag på Åhléns och kom på att jag börjat få gubbmage. Gubbmage är inte sådär jättekul. Särskilt inte om man är tjej. Nu ska det ätas regelbundet. Och ätas nyttigt. Hur ska det här sluta...

Har suttit och skrivit in en hel massa dikter i mitt nya anteckningsblock idag. Om jag orkar så kommer det bli rätt så fett med alla de där dikterna, handskrivna, i ett tjockt block.

Nu borde jag gå och sova. Imorgon borde jag tvätta. Imorgon MÅSTE jag tvätta. På fredag bär det av igen.