filosofi

November. Julen har för längesedan börjat där ute i butikerna. Här hemma ligger endast löven i drivor, snö som stannar kvar låter vänta på sig. Det är sådär novembertyst ute, sådär så att tystnaden inte är tyst på riktigt, torra löv prasslar i blåsten och den råkalla kylan hörs genom märg och ben ända in i det innersta. Vi härdar ut. Vi härdar ut genom iskallt regn, på blötsmutsiga vägar, i mörker och dagar utan ljus. Vi härdar ut i jobbet, en del av oss, en del som jag, kämpar mot gummistövlarnas och galonklädernas förbannelse, kämpar med att hålla humöret upp på fler än sig själva, på barnen i deras otympliga vinteroveraller med galonisar utanpå, och med tjocka vantar som gör händerna obrukbara. Vi kämpar mot snoriga näsor, frusna tår och fingrar, och mot vintertrötthet. En del dagar önskar vi nog alla att de skulle ta slut redan innan de började, men oftast håller vi humöret uppe. Vi kramar de ledsna och frusna "vi ska snart gå in, och då ska vi äta", vi förmanar vid bråk och bus "nej, man får inte slå sina kamrater med spaden" och vi fyller våra hjärtan med kärlek. Och vi försöker, och vi gör så gott vi kan.

Trots att november försöker ta mig i sitt grepp, trots att mörker och kyla önskar få mig att misströsta, så vet jag, och vetskapen fyller mig med lugn och lycka ändå. För jag är lycklig. Jag är lycklig över att bo här i Gudö, jag är lycklig över Johan, över Edgar, över mina vänner och min familj, och jag är lycklig med mitt liv. Det är finare än fint, och det finaste är, jag trodde att jag bara skulle få drömma om att ha allt det här i mitt liv...