filosofi

Och när vi kom till fjällen, kom även vintern...
Vad som kunde varit en vandring jämtlandstriangeln runt i höstfärgat fjällandskap blev ett äventyr i snö, snö och åter snö... Första dagen tog vi sikte mot Blåhammaren, det låg snö på fjälltopparna och när vi lämnade Storulvån föll lätta snöflingor. Sen klarnade det upp och solen lyste över alla de varma höstfärgerna, björkarna brann av orange och gult som de skulle, men sen... Efter vadet vid Ulvåtjärn slog vintern till. När vi kämpat i flera timmar, hård vind och snöyra, uppförsbacke på uppförsbacke, kom vi så äntligen fram till Blåhammarens fjällstation. En varm dusch, bastu och sen god trerätters middag.

Vi blev kvar. Trippen till Sylarna blev aldrig av. Dagen efter hade vinden och snön tagit i ännu mer och stationsvärdarna släppte inte iväg folk. Det här var ännu ett bevis på att det blir som det ska. Hemma i Stockholm har vi pratat om att vi borde få en stund där vi gör precis ingenting, det var ju så det blev också. På stationen kunde vi verkligen inte göra annat än ingenting.

Igår gick vi tillbaka till Storulvån igen. Ett stort gäng insnöingar som pulsade och kanade genom snön. På vissa ställen var marken barblåst av vinden, på andra ställen var snön midjehög... Barnen i sällskapet skrattade och skuttade i snön, kastade sig i drivorna och lekte som galna hundar.
Det här var den bästa dagen vår lilla tur. Sol, bara en lätt vind och jag slapp vada barfota genom älven eftersom jag tejpat fast sopsäckar på fötterna. Det roade många och jag räckte långnäsa åt en snopen älv som sett fram emot att kyla av mina fötter.

Nu är vi hemma igen efter en tågresa som aldrig ville ta slut. Hemma i Stockholm där man kan gå utan jacka för att det fortfarande är så långt till snön...