filosofi

Fladdrar förbi mig själv i fönsterrutor som immats dimmiga av dina andetag. Dina varma andetag mot mina ögons kalla fönsterrutor. Du står naken vid min port och jag kan inte öppna. Du står resklar med jackan på och vantarna, de vantar du fick av mig då, de bär du om dina vackra händer. Du tror att jag väntar på ett rop från dig, du tror att jag väntar på, tåget? Bussen? Ord som aldrig blev sagda? Du vet inte att jag väntar på dig. På att du skall ta av dig jackan, skorna och dina varma vantar. Du vet inte att jag väntar på att du skall ångra dig. Du ler lamt, förvirring målar streck i ditt ansikte när du vänder dig om och går.

Exakt på timmen efter att du gått ritar jag blommor i imman på mina ögonfönster. De försvinner i samma takt som vindrutetorkarnas rytmiska skrapande. Du har aldrig känts längre bort än nu. Jag reser mig och går in på toaletten. Lämnar dörren öppen.

Från och med nu är endast jag och jag tillsammans. Du har gått. Du, med din gamla jacka och slitna skor, du med dina varma vantar du fick av mig en gång, du du du har gått. Jag är tillsammans. Du är borta. På kryddhyllan i köket ligger lappen kvar, den du skrev den där gången. På din sida av sängen ligger din kudde utom räckhåll för min kuddes trevande örngottsfingrar.

Länge skall du undra om de där stegen, de där stegen nerför trappans tre avsatser, inte var de längsta du någonsin tagit. Eller i varje fall, de viktigaste. Och jag skall veta svaret.

Du lovade så mycket, och jag lyssnade varje gång som öron om natten då nästa dag är julafton. Genom förväntans omslagspapper prasslar sekunderna förbi oss. Och du hör ingenting. Jag vet det, det var jag som la dit bomullen i dina öron när du sov.