syndaflod
"Alltså, mina väggar var såhär smala," hon måttade med armarna mot min köksvägg. Ett mått på kanske sjuttio centimeter. Sjuttio centimeter av min gamla fläckiga kökstapet, smutsgul med blombuketter på.
"Vadå, hade du många små tavlor eller några få stora?" undrade jag och betraktade ännu de äckliga tapeterna. Kanske borde jag se detta som ett tecken, detta att jag först nu insåg hur vedervärdiga tapeterna var. Jag menar, kanske var det någon där uppe som ville att jag skulle vakna till just nu för att berätta för mig att det var dags att börja röja i mitt patetiska liv.
"Många små, många stora, många helt enkelt."
Det tog en stund innan jag förstod vad hon talade om. Jag hade på något sätt slagits halvt medvetslös av tanken på den syndaflod som hotade att skölja bort precis allt. En syndaflod där min spillra till jag var den enda Ark där jag kunde ha en smula chans till räddning.
Jag ruskade på mig, tog mig tillbaka till rummets torka.
"Så du menar, att på de där ynkliga väggarna hade du plats för ett helt galleri? Va?" (Jag vet, jag lät onödigt otrevlig men jag avskydde verkligen när andra (andra än jag själv alltså) överdrev.)
"Ja det menar jag," sa hon och fortsatte "jag hade tavlor med alla möjliga motiv, kattungar, rosor, clowner, hästar, solnedgångar, soluppgångar, framgångar, motgå..."
"Lägg av,"sa jag. "Hur målar man en motgång? En framgång? En whateverIdontcaregång... va?"
"Lägg av själv! Fan vad du hetsar! Vad är det med dej?" Hon hade sänkt de där måttauppväggenhänderna nu och istället placerat dem i midjan.
"Förlåt, jag är bara så stressad," svarade jag tyst.
"Vadå stressad? Vad är du så stressad över? Skärp dej, ta tag i ditt liv, ta tag i dig själv innan du börjar hacka på andra!" (Jag tror inte att jag någonsin sett henne så arg.)
"Jag sa förlåt, jag ber om ursäkt," sa jag och försökte behärska mig, försökte få det att inte låta som att jag högg tillbaka.
Hon tittade på mig, en blick född ur avsmak. "Ring mig när du städat klart," sa hon kort och gick ut i hallen och började dra på sig skorna. Jag sprang efter.
"Städat? Hallå, måste du gå? Jag sa ju förlåt, snälla kan du inte stanna!?" (Jag hörde själv hur kväljande desperat jag lät.)
"Jag är ledsen," sa hon och ryckte lätt på axlarna, öppnade dörren och gick.
Jag gick ut i köket igen, satte mig på en stol och stirrade på de fläckiga, blommiga tapeterna. Utanför fönstren började regnet tillta i styrka. Det verkade bli en mycket blöt höst i år.
"Vadå, hade du många små tavlor eller några få stora?" undrade jag och betraktade ännu de äckliga tapeterna. Kanske borde jag se detta som ett tecken, detta att jag först nu insåg hur vedervärdiga tapeterna var. Jag menar, kanske var det någon där uppe som ville att jag skulle vakna till just nu för att berätta för mig att det var dags att börja röja i mitt patetiska liv.
"Många små, många stora, många helt enkelt."
Det tog en stund innan jag förstod vad hon talade om. Jag hade på något sätt slagits halvt medvetslös av tanken på den syndaflod som hotade att skölja bort precis allt. En syndaflod där min spillra till jag var den enda Ark där jag kunde ha en smula chans till räddning.
Jag ruskade på mig, tog mig tillbaka till rummets torka.
"Så du menar, att på de där ynkliga väggarna hade du plats för ett helt galleri? Va?" (Jag vet, jag lät onödigt otrevlig men jag avskydde verkligen när andra (andra än jag själv alltså) överdrev.)
"Ja det menar jag," sa hon och fortsatte "jag hade tavlor med alla möjliga motiv, kattungar, rosor, clowner, hästar, solnedgångar, soluppgångar, framgångar, motgå..."
"Lägg av,"sa jag. "Hur målar man en motgång? En framgång? En whateverIdontcaregång... va?"
"Lägg av själv! Fan vad du hetsar! Vad är det med dej?" Hon hade sänkt de där måttauppväggenhänderna nu och istället placerat dem i midjan.
"Förlåt, jag är bara så stressad," svarade jag tyst.
"Vadå stressad? Vad är du så stressad över? Skärp dej, ta tag i ditt liv, ta tag i dig själv innan du börjar hacka på andra!" (Jag tror inte att jag någonsin sett henne så arg.)
"Jag sa förlåt, jag ber om ursäkt," sa jag och försökte behärska mig, försökte få det att inte låta som att jag högg tillbaka.
Hon tittade på mig, en blick född ur avsmak. "Ring mig när du städat klart," sa hon kort och gick ut i hallen och började dra på sig skorna. Jag sprang efter.
"Städat? Hallå, måste du gå? Jag sa ju förlåt, snälla kan du inte stanna!?" (Jag hörde själv hur kväljande desperat jag lät.)
"Jag är ledsen," sa hon och ryckte lätt på axlarna, öppnade dörren och gick.
Jag gick ut i köket igen, satte mig på en stol och stirrade på de fläckiga, blommiga tapeterna. Utanför fönstren började regnet tillta i styrka. Det verkade bli en mycket blöt höst i år.
Kommentarer:
Postat av: Erika
Går det bra om du får tillbaka storEbror imorgon? Jag vill behålla honom idag, men imorgon åker han till hufudstaden...Fast då får du lov att ta hand om honom.
Trackback