filosofi

Du sträcker mig din högerhand. Jag tvekar, slås av en tanke; är det din vänstra hand som är fäst vid din högra arm, är det din högra hand men bara väldigt deformerad? Jag betraktar de fyra fingrarna, ledlösa, den hårlösa, släta ytan på handryggen, jag förstår ingenting.

"Polenta, grillad polenta, fårost och olivolja", säger du. Jag försöker se in i dina ögon men dina ögon är alltför fyllda av solljus. Min blick faller ned igen. Ned mot mina fötter. Grått damm och aska faller ned på mina fötter som är lika nakna som resten av mitt jag. Det där med handen förbryllar mig fortfarande. Betraktar den där högra vänsterhanden med någon slags äcklad förtjusning, som en tvångstanke man vill bli av med men som ändå är någon slags trygghet.

Samtidigt som du leder in din monolog på stora vita bönor i vitlöksmarinad finner jag ord formas i min mun. "Är det verkligen en högerhand? Eller någon annans högra hand som du fäst vid din vänstra arm?" Jag hör själv hur märkligt det låter och jag ser dig rycka till som av en elchock. Nu blir du tyst för en stund, betraktar den där handen med något slags nyfött intresse. "Jag..." börjar du. Jag ser upp mot ditt ansikte, kisar mot solen och försöker visa mitt intresse mot fortsättningen av det där "jag" som nyss föll ut ur din mun. Men du är tyst. "Ja?" säger jag, som för att mana på de eftersökta orden. Du förblir tyst. Jag väntar. Allt är precis som det ska vara. Som det tydligen ska vara.

"Jag... tror..." börjar du igen. Jag försöker anta ett ansiktsuttryck som jag tror är lugnande och förstående.
"... att det kan vara gott med lite hackad basilika i bönorna," fortsätter du. Jag ids inte ens hålla emot den där sucken. Jag blundar, tar din vänsterformade högerhand mellan mina egna händer som är kalla som uppblötta wettextrasor.
"Varför?" frågar jag tyst.

"För att jag tycker om det."