om tid
Jo, jag vet, jag borde inte tänka så mycket. Men det ligger ju så nära till hands, jag menar, bakomtiden, min-din-vår-er tid, den ligger ju så nära även om den ändå är så långt borta. Ibland försvinner tiden som varit in i framtiden men ofta ligger både baktid och framtid i samma stund som nu. Det är enkelt och komplicerat och lätt och svårt att förstå.
Jag vet egentligen inte vad som finns mest i mina tankar, tiden som varit och tiden som kommer, eller alla tider som är i samma mening ett och allt på samma gång. Vet du vad jag talar om? Egentligen? Eller tror du bara? Tro, tro tro tro tror du att du vet eller vet du att du tror? Vad vet du som inte jag vet om tron på vetandet? Vem tror du att du är och vem tror du att jag är?Vem vet, kanske är du och jag samma enda sak i detta nu, kanske är det just de här orden som binder oss samman? De här orden, de här och de här och de här orden, binder oss samman, gör oss symbiotiska, gör oss enade till ett enda litet. Likt atomer sammanbundna i kemiska formler av liv. Kan det vara så? Eller tror du mig när jag säger att jag ljuger och talar sanning på en och samma gång?
Och så all denna tid, denna tid som väller fram likt lavan ur ett vulkanutbrott, eller om du så hellre önskar, som blodet ur en öppnad pulsåder. Jag vet att du kan göra din tid till vad du vill, din tid är bara din men allas våra tider tillsammans kommer ändå alltid att vara en och samma. Lika outsinande som vattnets färd från hav till land genom luft och våra kroppar, sådan är tiden. Tiden är ett kretslopp men ändå aldrig densamma. För precis som vattnet som färdas i olika skepnader kommer tiden att göra samma sak. Vad som är sekunder och ögonblick för dig är kanske någon annans evighet.
Ibland kommer dåtiden tillbaka till mig, väcker mig i min trodda vakenhet och kryper innanför mitt skinn och gräver gångar i mitt kött likt obotlig skabb. Fläckad av tid kliar jag mina slitna tankar och finner mej själv rivandes öppna sår i mitt innersta och mest dolda. Vad som varit kommer alltid att vara. Både nu och sedan kommer dåtid och framtid och nuet att finnas. Vare sig vi vill eller inte kommer tiden alltid att vara en enda och hur vi än försöker dela upp den, förneka den och glömma den, kommer vi alltid att befinna oss mitt i den.
Jag vet egentligen inte vad som finns mest i mina tankar, tiden som varit och tiden som kommer, eller alla tider som är i samma mening ett och allt på samma gång. Vet du vad jag talar om? Egentligen? Eller tror du bara? Tro, tro tro tro tror du att du vet eller vet du att du tror? Vad vet du som inte jag vet om tron på vetandet? Vem tror du att du är och vem tror du att jag är?Vem vet, kanske är du och jag samma enda sak i detta nu, kanske är det just de här orden som binder oss samman? De här orden, de här och de här och de här orden, binder oss samman, gör oss symbiotiska, gör oss enade till ett enda litet. Likt atomer sammanbundna i kemiska formler av liv. Kan det vara så? Eller tror du mig när jag säger att jag ljuger och talar sanning på en och samma gång?
Och så all denna tid, denna tid som väller fram likt lavan ur ett vulkanutbrott, eller om du så hellre önskar, som blodet ur en öppnad pulsåder. Jag vet att du kan göra din tid till vad du vill, din tid är bara din men allas våra tider tillsammans kommer ändå alltid att vara en och samma. Lika outsinande som vattnets färd från hav till land genom luft och våra kroppar, sådan är tiden. Tiden är ett kretslopp men ändå aldrig densamma. För precis som vattnet som färdas i olika skepnader kommer tiden att göra samma sak. Vad som är sekunder och ögonblick för dig är kanske någon annans evighet.
Ibland kommer dåtiden tillbaka till mig, väcker mig i min trodda vakenhet och kryper innanför mitt skinn och gräver gångar i mitt kött likt obotlig skabb. Fläckad av tid kliar jag mina slitna tankar och finner mej själv rivandes öppna sår i mitt innersta och mest dolda. Vad som varit kommer alltid att vara. Både nu och sedan kommer dåtid och framtid och nuet att finnas. Vare sig vi vill eller inte kommer tiden alltid att vara en enda och hur vi än försöker dela upp den, förneka den och glömma den, kommer vi alltid att befinna oss mitt i den.
Kommentarer:
Trackback