filosofi

Imorgon början på ännu ett år. Det är märkligt ändå, att tiden liksom kommer och går utan att den känns. Jag försöker ta vara på den men någonstans tappar jag ändå greppet, halkar på slippriga handtag med fingrar våta av svett. Min eller din svett, eller kanske någon annans, det spelar ändå ingen roll. Jag halkar likväl ändå. Vidare.

Någonstans tappar jag alltid balansen, någonstans faller mig alltid isgatan min kropp till mötes. Någonstans och någon annan stans. Något som är här, som är nu som är då, på samma gång. Allt då finns alltid nu. Vare sig jag vill eller inte, vare sig du eller någon annan vill det, eller inte. Allt då är nu är nu är då och på samma gång. Det är förvirrande, det är förenklande och det bara är. Precis som tiden är då och nu i ett, eftersom tiden aldrig är då eller nu utan just det - ett. Ett enda stycke tid, ett enda stort sjok av tid, en oändlig cirkel av tid utan början eller slut.

Så lätt det vore att leva endast den här sekunden, eller den här, eller den här, eller nästa... Men så fel. Det finns ekvationer utan lösning och logik. Det finns ord utan mening eller förklaring. Det finns lika många sekunder som tiden är ett. Varje sekund är samma. Samma del av tiden. Med samma exakthet som sekunderna tickar förbi, lika exakt är tiden ett enda.

Jag tappar bort mig i det här. Är du kvar? Vi lägger ner nu.