Det bor en annan... (Minibussen Stockholm-Göteborg)
Det bor en annan i mitt huvud. Han har sitt bo någonstans längst bak, inbäddad i den mjuka hjärnbarken. Han lever där sitt eget liv, lever på alla mina överblivna tankar, när sig på gamla rester av känslor. Ibland, inte ofta men ibland, talar han till mig. Då är hans ord oftast otydliga men det händer att han upprepar ord jag vet att jag önskat uttala men som jag aldrig kunnat ta i min mun.
Det bor en annan i mitt huvud. Vi lever i någon slags symbios men ändå vitt skilda från varandra. En gång var vi närmare varandra, det var på den tiden jag alltför ofta tvekade på orden. Det var på den tiden då jag tvekade för att jag inte var säker påom orden som kom till mig var de rätta, de som skulle kunna falla i god jord. På något sätt var det min tvekan, min osäkerhet som gjorde mina ord ofruktbara i den mening att de sällan utvecklades till frukter i min mun utan stannade som embryon i mitt huvud.
Men som sagt. En gång var vi närmare han och jag, han som bor i mitt huvud. Då talade han mer rakt till mig, upprepade ofta saker tills jag enligt honom vant mig vid dem så pass att jag vågade uttala dem. Jag tror det var han som tränade mig att säga vad jag tycker. Genom hans försyn fick jag allt oftare tillfällen att se att även mina ord kunde falla i näringsrik mylla och börja gro till något som fick egen form och eget liv.
Han har lärt mig leva. Han har lärt mig tala. Nu slumrar han stilla i sitt bo, någonstans längst bak i mitt huvud. Vetskapen att han finns där räcker nu för att jag ska våga leva självständigt. De gånger jag behöver honom blundar jag bara och tänker, så finns han där. Numera säger han inte så mycket, han brukar mest le roat. Ibland skrattar han åt mig i en hjärtlig ton, "men du, varför väckte du mig för en sån liten struntsak?" kan han säga och skrocka tyst. "Men jag visste ju inte, jag ville bara höra vad du tyckte om saken..." kan jag svara då. Ett sådant kort samtal räcker idag. Jag vet ju nu att jag klarar det mesta. Jag vet att jag till och med är bra på vissa saker.
Det bor en annan i mitt huvud. Det är honom jag tackar när jag tänker på den jag är idag.
Det bor en annan i mitt huvud. Vi lever i någon slags symbios men ändå vitt skilda från varandra. En gång var vi närmare varandra, det var på den tiden jag alltför ofta tvekade på orden. Det var på den tiden då jag tvekade för att jag inte var säker påom orden som kom till mig var de rätta, de som skulle kunna falla i god jord. På något sätt var det min tvekan, min osäkerhet som gjorde mina ord ofruktbara i den mening att de sällan utvecklades till frukter i min mun utan stannade som embryon i mitt huvud.
Men som sagt. En gång var vi närmare han och jag, han som bor i mitt huvud. Då talade han mer rakt till mig, upprepade ofta saker tills jag enligt honom vant mig vid dem så pass att jag vågade uttala dem. Jag tror det var han som tränade mig att säga vad jag tycker. Genom hans försyn fick jag allt oftare tillfällen att se att även mina ord kunde falla i näringsrik mylla och börja gro till något som fick egen form och eget liv.
Han har lärt mig leva. Han har lärt mig tala. Nu slumrar han stilla i sitt bo, någonstans längst bak i mitt huvud. Vetskapen att han finns där räcker nu för att jag ska våga leva självständigt. De gånger jag behöver honom blundar jag bara och tänker, så finns han där. Numera säger han inte så mycket, han brukar mest le roat. Ibland skrattar han åt mig i en hjärtlig ton, "men du, varför väckte du mig för en sån liten struntsak?" kan han säga och skrocka tyst. "Men jag visste ju inte, jag ville bara höra vad du tyckte om saken..." kan jag svara då. Ett sådant kort samtal räcker idag. Jag vet ju nu att jag klarar det mesta. Jag vet att jag till och med är bra på vissa saker.
Det bor en annan i mitt huvud. Det är honom jag tackar när jag tänker på den jag är idag.
Kommentarer:
Trackback