filosofi

Det är lika ruttet som vanligt att vara sjuk. Ligger i sängen och slösurfar. Tittar ut genom fönstret, ser solen som gnistrar i snön och allt är lika hopplöst naturromantiskt som oåtkomligt. Vänder jag blicken åt andra hållet, inåt rummet, då bligar berget med kläder på mej med sina enfaldiga tygögon. Bättre att knappra på datorn då, flimmerskärmens surrande håller mig sällskap. Surfar runt på trädgårdssidor, drömmer om våren, drömmer om att beställa en sån där liten grön drivbänk i plast från Clas Ohlson. 298 kr. Kanske skulle beställa två till och med. Jag menar, hur mycket sallat kan stå kvar med alla de där glupska rådjuren som smyger sina lömska näsor runt stugknutarna?

Var i Uppsala i helgen. Det var intressant. Hur mycket småstadskomplex kan det finnas i Sveriges fjärde största stad? För mycket, tydligen. Hatar att gå ut i Uppsala. Finns det bara två uteställen i Uppsala? Eller vad? Hamnade på mitt hatställe, Birger Jarl. Det  var exakt lika vidrigt som vanligt. Bratwannabies, läskiga män i backslick och ljusblå skjortor med vit krage. Kände föraktet komma krypande som en lömsk orm. Gick några varv, gick på toa mest för att att få komma bort från galenskaperna en stund. Träffade en gammal kompis och pratade lite, bytte nummer. Fint att träffa henne. Sen kunde jag äntligen gå från det där stället. Det kändes på nåt sätt som att det var för att träffa henne som jag kommit dit och stått ut så länge som jag gjort. Även fast jag inte vetat om det. Gick en liten tur mellan Uppsalas nattöppna turk-ican i jakt på en tandborste eftersom jag glömt min hemma i Stockholm. På tredje stället blev det napp och jag köpte en snorgrön tandborste för 28 kr. Sen tog jag en taxi till syrran för 71 kr. Orkade inte gå, hade ont i tassarna. Hade tänkt smälta in lite i Uppsala-stylen och tagit på mig svarta mockastövlar med hög kilklack. Värdelöst. Det är ju bekvämare med träskor om man säger så...

Kanske skulle jag äta lite. Nä. Sova kanske är bättre. Vifårseheltenkelt. Tjo så länge.