i ord

- Troligtvis, svarade hon.
- Vadå troligtvis, vad menar du med det? (Hans ögon som två öde fönsterglas.)
- Jag menar bara det, troligtvis,
hon försökte hitta något slags ljus i de där tomma fönstren, utan resultat.
- Varför är du så otydlig? Säg vad du menar istället. (Hans röst som vinden i oktober. Fortfarande öde fönsterögon. )
- Du vet ju vad jag menar, varför håller du på och kräver saker av mig? Varför vill du att jag ska ändra på det som är jag? Ska jag bara sluta existera för att du önskar det? För att du önskar ersätta mig med någon annan, kanske någon mer formbar? Du vill radera mig, du vill ersätta mig med någon annan, någon som inte är jag och inte är den du vill ersätta mig med eftersom den du vill ersätta mig med är någon som du skall kunna förändra och på så sätt inte heller är någon du önskar. (Vem bodde bakom de där fönstren, innan huset övergavs?)
- Nu pratar du så där konstigt igen, kan du inte bara lägga av med det där snacket, vem tror du att du är egentligen? (Han lät arg nu.)
- Konstigt och konstigt, det som är konstigt är väl snarare att du inte förstår vad jag menar eftersom du är den som förstår allt. (Även om hans kropp, hans hus, bestod av oktober började en försommarvärme att sprida sig inom henne, den började någonstans i trakterna kring hennes navel och fortplantade sig likt vibrationer uppåt-utåt. )
- Du, jag förstår att du har något slags problem, jag vet inte vad det är men jag vet att du borde söka hjälp. Du är ju helt rubbad och jag fattar faktiskt inte varför jag blev intresserad av dig från första början! (Han lät fortfarande arg och när hon granskade honom såg hon hur han knöt knytnävarna, hur de öppnade sig och slöt sig likt musslor. I hennes kropp hade sommarvärmen stigit, ända upp till huvudet hade den stigit och hon kände hur kinderna blossade. Det fick henne att tänka på solkräm. )
- Ja du lär ju inte behöva någon solskyddsfaktor iallafall, inte sådär i mitten av oktober, sa hon och orden bubblade liksom ur henne, de liknade på något sätt ett lågt skratt.
- Du är sjuk, fnös han. (När man kokar musslor skall man slänga de som inte öppnar sig eftersom de är självdöda. Om man äter självdöda musslor blir man magsjuk. Hon undrade om han visste det, om han skulle slänga sina händer eftersom de nu var hårt slutna kring ingenting.)
- Släng dom, du kan bli sjuk annars, sa hon, fortfarande med blicken på hans händer.
- Va? (Eller kanske skulle han gömma dom i vantar, det var tydligt att det var en kall höst i år.)
- Händerna, eller sätt på vantar, hon granskade honom uppifrån och ner och lät till slut blicken vandra över hans isade fönster. )
- Det är maj, jag har inte använt vantar sen slutet av mars, sa han. (En lätt jordbävning ruskade om huset och för en kort sekund lyste det till i de obebodda fönstren, som att någon kom hem, tände lampan, men sedan ångrade sig, släckte och gick ut igen. )
Hon betraktade honom. Kände hur intresset började svalna på allvar. Det här var som att följa en dålig teveserie i alltför många avsnitt i hopp om att det faktiskt skulle bli bättre. När man sen bestämt sig för att sluta titta känner man sig så totalt grundlurad och dum, men ändå nöjd på nåt sätt, som att man överlistat resterande avsnitt.
- Du, jag slutar titta nu. Det här är nog den sämsta serie jag sett på länge. Det blir liksom inte bättre och det tar tid som jag kan ägna åt andra saker, viktigare saker. Men titta vidare du om det roar dig,
hon kostade på sig ett leende och fann att det framkallade ännu en liten jordbävning vilket gladde henne. Belåtet såg hon ljuset tändas och släckas i fönstren. Sedan vände hon sig om och gick. Våren, tog hon med sig.


Kommentarer:
Postat av: Erika

Du är ju grym på att skriva helt enkelt...


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits