filosofi

Egentligen, vet jag inte varför, jag vet bara hur. Jag vet bara hur jag sitter här, klockan tickar vidare med oförtruten energi och i samma takt som jag blir tröttare och tröttare blir klockan bara äldre och äldre. Egentligen har jag ingenting att skriva, ingenting alls, men det är som att min kropp-för det är något fysiskt-vill att jag ska sitta här, med benen korslagda och armbågarna stödda mot den nötta bordsskivan. Tveksamt knattrande från laptopens tangentbord, ibland nästintill helt tystnat, stundom frenetiskt klickande.

Hunden sover. Han är trött på mina sena vanor. Jag är mörkrädd och tittar ut. Mörkret står sjuttio centimeter från mig på min högra sida, endast två glasskivor skiljer oss åt. Vi ignorerar varandra, låtsas inte om varandras existens. Iallafall så ignorerar jag mörkret, mörkret har full kontroll över mina rörelser. Kanske även kontroll över mina tankar. Hunden sover. Hunden gläfser i sömnen, då naglar jag blicken mot bildskärmen, vägrar se mörkret i ögonen. Jag vet att han ler just nu.

Varför sitter jag kvar här, timme ut och timme in, varför kan jag inte göra som andra människor, som normala människor? Varför måste jag sitta här, klockan tickandes, mörkret bligandes. Jag fryser och tänker att det dröjer till sommaren. Jag tänker att det inte spelar någon roll, det blir alltid kallt när det är sent.
Sedan går jag till sängs med natten.